Alla går igenom en tid när dom känner sig vilse. Vissa går igenom den tidigare än andra och finner sin väg ut fortare, andra hamnar där flera gånger om men under tiden man är där känns allt som ett helvete och man et inte vart man ska ta sig till.

Efter än kväll då jag satt ute med mamma och prata om allt å inget så sluta det med att jag börja fundera och ifrågasätta allt om mig själv. Jag älskade den pratsunden med henne (vi prata fan i timmar) och har aldrig öppnat mig så för henne (vet inte varför, hon är underbar och förstående men jag har bara varit feg).

Jag har börjat ifrågasätta allt det som gör mig till mig. Jag känner mig så ensam trotts att jag har en familj och vänner som älskar mig. Jag har aldrig riktigt varit den som planerat min framtid heller, när gymnasievalet kom så kom mitt val bara helt plötsligt.
Och jag känner mig deprimerad vilket gör mig ännu mer osäker eftersom... JAG e fan aldrig deprimerad!

Usch… känner verkligen hur den här bloggen går ut för med allt mitt gnällande och klagande. På den här bloggen verkar det som jag är en väldigt gnällig och ego-tänkande person men ärligt så gnäller jag här på bloggen för det är fan ända tillfället jag verkligen ventilerar. Folk ser mig som en stark person när jag egentligen på insidan håller på att spricka.

Hur som helst! För att komma till de jag ville så har jag börjat ifrågasätta något som länge varit en del av mig: Min passion och älskan för att rita och teckna.

Det har länge vart min hobby och också ett sätt jag har uttryckt mig på men nu… det börjar kännas mer avlägset. Det har alltid varit något jag velat folk sätt mig för men i min årskurs… går helt klart titten till någon annan och har aldrig riktigt känt man fått reaktion av någon där. Har en tecknar profil… men får inte någon reaktion där heller.

Jag har börjat tvivla på en sak som varit en del av mig så länge… Hoppas bara den här tiden går över snart och fort. Vill bara hitta tillbaks till vägen, att vara så fundersam och nere… det e inte jag.